Inom internationell politik är det få ämnen som har väckt så mycket nyfikenhet och spekulation som Israels ägande av kärnvapen. Existensen av dessa vapen har varit omsvept i hemlighet, där Israel varken bekräftar eller förnekar deras närvaro. Men genom omfattande forskning och analys framträder en tydligare bild som kastar ljus över frågan: vem gav Israel kärnvapen?
För att förstå ursprunget till Israels kärnprogram måste vi gräva djupt in i historien. Det är allmänt känt att Israel påbörjade sitt sökande efter kärnvapen på 1950-talet, under ledarskapet av premiärminister David Ben-Gurion. Med hot från regionen och en önskan att säkerställa sin överlevnad sökte Israel att skaffa sig ett avskräckande medel mot potentiella fiender.
En av de centrala figurerna i Israels kärnprogram var Shimon Peres, som senare blev landets president. Peres, tillsammans med andra israeliska forskare och tjänstemän, spelade en avgörande roll i etableringen av den infrastruktur som krävdes för kärnutveckling. Det är dock viktigt att notera att Israel saknade resurser och expertis för att självständigt utveckla kärnvapen.
Detta leder oss till frågan om extern hjälp. Olika rapporter och vittnesmål tyder på att Frankrike spelade en avgörande roll i att hjälpa Israels kärnambitioner. På sent 1950-tal ingick Frankrike, under president Charles de Gaulle, en hemlig överenskommelse med Israel och gav avgörande hjälp till att bygga en kärnreaktor i Dimona.
Dimona-reaktorn, belägen i Negevöknen, blev navet i Israels kärnprogram. Det är allmänt känt att Frankrike inte bara erbjöd teknisk expertis, utan också tillhandahöll de nödvändiga materialen för Israel att producera vapengradigt plutonium. Detta hemliga samarbete mellan Israel och Frankrike fortsatte fram till slutet av 1960-talet, då de Gaulle plötsligt avbröt överenskommelsen med hänvisning till oro för kärnvapenspridning.
Även om Frankrikes hjälp var avgörande är det viktigt att erkänna att Israels kärnprogram inte enbart var beroende av ett land. Rapporter tyder på att Israel även fick hjälp från andra länder, inklusive USA. Dock är omfattningen och natur av denna hjälp starkt sekretessbelagd, vilket gör det svårt att fastställa hela omfattningen av utländsk inblandning.
Frågan om vem som gav Israel kärnvapen förblir föremål för intensiv debatt och spekulation. Medan Frankrikes roll är allmänt erkänd, är inblandningen av andra länder, såsom USA, till stor del dold i hemligheter. Det är värt att notera att Israel aldrig officiellt har erkänt sin ägande av kärnvapen och följer en politik av oklarhet som kallas ”kärnambiguitet”.
Avslutningsvis fortsätter mysteriet kring Israels kärnvapenprogram, utan något definitivt svar på frågan om vem som tillhandahöll dem. Medan Frankrikes hjälp är väl dokumenterad, är inblandningen av andra länder i hög grad spekulativ. När världen fortsätter att brottas med konsekvenserna av kärnvapenspridning fungerar gåtan om Israels kärnvapen som en påminnelse om den komplexa och hemlighetsfulla naturen hos internationell politik.
Källor:
– ”Israels kärnvapenprogram.” Nuclear Threat Initiative.
– Cohen, Avner. ”Israel och bomben.” Columbia University Press.
– Hersh, Seymour M. ”The Samson Option: Israels kärnarsenal och amerikansk utrikespolitik.” Random House.